Detta är ett blogginlägg
Tillbaka till verkligheten. Igårkväll föll både jag och Uffe ihop som två urvridna disktrasor efter vi hade lämnat min tränare på tågstationen på kvällen. "Vad ska vi göra nu? Vet inte.. vi åker hem.." ja,.. det var faktiskt väldigt skönt att bara åka hem, utan att veta att det ska göras femtioelva tusen olika extra saker innan man lägger sig vid kl 00. 2 års hårt arbete med allt mellan himmel och jord för att förbereda inför allt med vårt stora bygge. I lite över 1 år har vi intensivt jobbat för att få upp både ridhus och stall. Hade jag vetat att det skulle va så jobbigt som det varit hade jag aldrig gjort det. Så tur var väl det :) För nu står det där och glänser och vi kan njuta av det. Givetvis är det fortfarande saker kvar att sätta upp och fixa med, men nu är stressen över. Invigningen är förbi och det viktigaste är på plats. Är så tacksam över att jag fått uppylla min dröm. Tacksam för min Uffe som står vid min sida till 100%. Är extra tacksam för att min tränare Craig Stevens ville komma och förgylla vår invigning. Vi hade en demonstration direkt efter invigningen som vi pratat lite fram och tillbaka om hur vi skulle lägga upp och som vanligt blir det aldrig riktigt som man tänkt sig men det blev bra ändå. Trots att både jag och hästarna var duktigt trötta i mössan och definitivt inte på topp efter vår egen kurs vi varit på i Borås hos Marie, dagarna innan invigningen med Craig. Dagar fullspäckade med teori och praktik med innehållet "Work in hand". Som vanligt var väldigt givande med nya pusselbitar och nya insikter och upplevelser. Men det vi ville få fram på demon var att det handlar inte om show, det handlar inte om vad männniskor tror dem ska se eller vad dem vill se, det handlar om känslan och kontakten mellan häst och ryttare, "the linking". Utan den har du inte mycket. Inte många människor som fått uppleva den eller vet vad det handlar om. Jag hoppas ändå att vi fick fram vårt budskap. Efter demon hade vi en föreläsning på 3 timmar som kunde fortsatt hur länge som helst, då Craig är outtömlig på ord men nånstans måste vi sätta punkt. Söndagen ägnades åt lektioner för Craig, varav jag själv red också och hade ett av de bästa passen ever med Zorro. Att dessutom få väldigt fina ord av Craig om min ridning och arbete vid hand med både Molle och Zorro på söndagen, så sträcker jag lite extra på mig! Känner mig faktiskt stolt som en tupp! Har aldrig innan fått höra det han sa och han säger inte vad som helst om han inte menar det. Så det bubblar lite extra inombords just nu! För när man (jag) alltid har haft hästar som är lite speciella (inte helt enkla) och tränarna inte reder ut situationen, trots dem kallar sig själva världsbäst eller mästare (och att man rider bäst när man inte har tränaren där,) får höra hur dum eller tråkig hästen är och hur dålig man själv är, så är inte självförtroendet på topp. Så ja, jag är stolt! Stolt över att inte ge upp på mina djur för att jag har motgångar utan kämpade vidare tills jag hittade den bästa tränaren just för mig, som plockar fram det bästa av oss. TACK!
Tack också alla som kom, ni är underbara!!! Jag är chockad och överväldigad över alla vackra blommor och presenter som jag fått. Det trodde jag verkligen inte! Många som inte kunde komma tyvärr men det finns ju såklart andra chanser, bara kolla in alla kurser i sommar.
Vinnare på tipsrundan blev Inger Molin och Anita Axelsson, grattis till era presentkort med rabatt på hästfotografering hos Fotograf Maria Lindberg.
Så nu fortsätter livet precis som det alltid gör och midsommar börjar snart knacka på dörren. Jag önskar dig en underbar sommar och hoppas innerligt att vi ses på ett eller annat sätt. All kärlek till er, kram!
(Bilderna visar alla blommor från invigningen, sedan följt av hur det såg ut när vi började gräva efter vi huggt ner skogen, tills hur det ser ut idag. Pretty awesome!!)
